all vår början bliver svår, bättre går det år för år..Ö.

Idag känns det extra motigt att både läsa och skriva. Det är som om orden fastnat på vägen. Kanske är jag less, eller så är jag nåt annat. Urtrött!!!! Men jag har ju inget gjort på jättelänge. Då är det därför. Man måste kanske hålla på hela tiden. I ett, i ett, i ett. Det där sista verkar nästan som ett mantra, ett hokuspokus medel som likt häxans trollspö i Trollskogen får fröna till att dansa ner. "Spö, spö, spö, ge mig frö, frö, frö"!
Kanske inte så dumt egentligen. Ord som frö. Frön som sås utan mening och mål kan ju hamna på stengrunden eller bland vassa törnen och den lilla fröplantan dör lika hastigt som den tränger sig upp mot ljuset. Men frön som hamnar i god jord kan bli som stora trän, bara tiden räcker till. Nåja, allt som oftast sprider man väl ord som lätta fjun omkring sig. Korta små aforismliknande kommentarer, i ett hastigt påkommet överflöd av uppfinningsrikedom.  I korridorerna på Facebook till exempel.
Du trodde kanske inte att dom fanns? Korridorena. Jo, det är dom där utstötta småorden som hastigt dyker upp på "vännernas loggar" och som dunstar bort lika fort. Jag sprider sånt också. Men jag är rätt så övertygad om (du märker tveksamheten) att ingen egentligen bryr sig. Ja, varför skulle man det? Vem bryr sig? Bryr jag mig? Det liksom kliar i fingrarna att trycka fast orden. Kortaste ordet är väl Ö, förstås. Nej vet du va, det ska jag testa med en gång! Ska skriva Ö och sen se vad som händer. Kommer nån att klicka på "gilla" knappen eller inbillar de sig att jag känner mig som en ö, en öde sådan, kanske? SNYFT! där jag sitter så helt alena vid datorn medan modemet lyser himmelsblått och ger mig behörigt tillstånd att färdas ut i det oändliga rymdimperiet som heter Internet.
(312 ord)

Det fria ordet...

Bland mina böcker finns Christina Claessons bok "Tiga eller Tala". Den handlar om tillståndet i de svenska skolorna och om vår förmåga att våga tala när det behövs eller att istället välja att tiga och kanske lida. Där tigandet blir en slags skräck-upplevelse. Det är farligt att skilja sig från mängden! I detta vårt numera så intensiva kommunikationssamhälle har det öppnats dörrar till så många rum att vi nästan har gått vilse. När våra makthavare, våra statliga bidragstagare, (ja, dom lever på våra skattekronor dessa politiker!) utövar sin skrivkonst på alla dessa allmänna, öppna arenor under pågående sammanträden, då måste man fundera på om det inte varit bättre att avhålla sig från sammanträdena och enbart twittra, facebooka och blogga. "Vännerna" som ofta är gemensamma, finns hos varenda en av dom och där existerar varken politisk färg eller partipiska. Man skriver kommentarer helt fritt som sedan läses av "motståndarlagen" och besluten fattas omgående.
Varför blir det då så stor oro när Wikileaks lägger ut information till allmänt beskådande?
Jo, i alla de "demokratiska församlingarna" råder ett välvilligt samförstånd, en "demokratisk rättighet",  men när en jättelik informatör som Wikileaks läcker nyheter internationellt då är det med ett bakomliggande dolt uppsåt. Konstigt?
Vad är man rädd för? Jo, att någon vågar tala! I Sverige har vi under lång tid känt oss omfamnade av den grundlagsskyddade "Yttrandefriheten". Men tro för den skull inte att vi vågar tala fritt? Nej, vad ska "grannen" säga? Nu vet vi genom Wikileaks att den skräcken har nått fram till våra politiker på högsta post som springer benen av sig hos den "Världens frälsare" som hållit oss alla i sånt järngrepp. Tryggheten är räddad, vi kan fortsätta sova gott."Vårt förhållande till främmande makter är gott" som gamle kungen brukade säga.

Den aktningsvärda friheten

Var går gränsen? Iprad, Datalagrings direktivet, Wikileaks eller FRA-lagen verkar vara de stora hoten mot den gränslösa friheten på nätet om man ska tro det som idag skrivs i medierna. Kanske behövs det en skärseld för att få bort allt strunt och illvillighet som florerar på internet. Hemligheterna ligger alltid öppna för insyn, men det tycks  som om de allra flesta användare inte vill inse det faktumet. Visserligen har det länge funnits möjlighet att kryptera sina inlägg och meddelanden, men för den vanliga nätsurfaren är det en förborgad hemlighet. Att amerikanska diplomater sprider dynga om sina kollegor runt om värden är kanske inget nytt, men varför i fredstid? Desinformation och skvaller gynnar varken dem som sprider eller de som tvingas till att bli utsatta för påhoppen. Så vad får det här för följdverkan? För att det kommer att bli "surt som räven sa om rönnbären" efteråt det är ett absolut faktum. Det gränslösa internet där all sköns information florerar hotas nu på allvar, spår journalister världen över.
Läste artikeln "Början till slutet"  i DN idag men håller inte med författaren Jenny Stiernstedt att internet enbart kommer att bli ett underhållningens arena. Redan för flera år sedan berättades det om Internet 2 och 3. Tvärtom anser jag att den skärseld som nu brinner, tack vare Wikileaks! avslöjanden kommer att ge de seriösa aktörerna ett bättre utrymme. Kanske är det så att man gärna betalar en licens för att få ut sitt budskap om det samtidigt garanterar trovärdighet. Ser jag på min egen situation, så vill jag inte destruktionseras för mina påståenden bland en massa fjanterier, då är det måhända bättre att jag återgår till ordets tryckta bokform. Med andra ord: "Ändamålen helgar inte medlen".

Tankefällorna...

Eftersom det ofta är de upplevelser vi tidigare fått som ligger som ett eko i vår hjärna och på så sätt färgar av sig när vi möter nya människor eller byter arbetsplats eller byter miljö och på så sätt styr vår uppfattningsförmåga så är det kanske inte så konstigt att vi ibland ramlar ner i en slags tankefälla. Ett fenomen som gärna gör sig påmind vänner emellan. Ta ett gräl mellan makar t. ex.där bägge blixtsnabbt påminns om gamla oförrätter eller rena dumheter som begåtts och själva händelsen plötsligt förses med den här barlasten. Inte så konstigt att man har så svårt att reda ut dispyten i samförstånd. På nåt sätt ligger osämjan kvar i det omedvetna.
Kanske är det till och med så att vi töms, helt utan att vi förstår varför, på energi, motivation och plötsligt börjar söka lyckan utanför relationen. En slags flykt bort från det som upplevs så kvävande.Skulle vi ta steget bort så är jag tämligen säker på att vi ganska snart upptäcker att det var ett misstag. För även i en ny relation har vi med oss vår egen erfarenhet, arkivet med misslyckanden, de förlorade önskedrömmarna. "Konstverket blir till i betraktarens ögon".

Jag tror inte att jag klarar av det här...

Hur många gånger tänker vi inte så. Läste att det kan vara närmare 75% av våra inre samtal med oss själva som är av negativ karaktär. Tappar vi energi och motivation innan vi ens formulerat tanken i ord? Blir våra negativa omdömen om vår egen förmåga en slags förut bestämmelse, en slags medveten handling där vi redan från början gör oss nedstämda och bedrövade. Kom att fundera på det här när jag tittade på programmet "Bonde söker fru". En programidé där det väsentligaste är att hitta fram till en livspartner. En av de deltagande bönderna skulle enligt programidén göra ett närmande, en slags "date". (Idiotiskt ord!) Tjejen som han ville lära känna lite mer var så upptagen med att betrakta sig själv att hon inte märkte hur sårad han blev när hon började skärskåda honom och anmärka på hur dålig han var på att "data". Som betraktare såg man hur deras inre monologer helt uppslukade möjligheterna. Det som skulle bli en väg fram till att hitta lycka och gemenskap blev istället ett hinder, en stängd grind.
"Konstverket blir till i betraktarens ögon!"

Varför kummina?

Kanske som en test. Läste precis om varför vi varseblir så olika. Att det vi tror är det verkliga i själva verket är en efterkonstruktion av vad vår hjärna registrerar. Det jag tycker är verkligt är inte det som du tycker är verkligt.
Det du tycker är grönt ser jag inte som grönt utan mer som blågrönt. När jag läser en text eller ser en film så upplever jag inte orden eller handlingen så som du gör. Min hjärna jobbar helt efter vad den tror och efter de tidigare impulser av upplevelser som den matats med. Det är därför våra drömmar om natten blir så annorlunda mot det som vi tror oss uppleva om dagen i vaket tillstånd. När jag deltar i ett socialt "rum" så skickar jag ut små korta repliker eller inlägg. Men är jag egentligen säker på att du uppfattar dessa signaler så som jag gör? "Konstverket blir till i betraktarens ögon!"