Jag tror inte att jag klarar av det här...

Hur många gånger tänker vi inte så. Läste att det kan vara närmare 75% av våra inre samtal med oss själva som är av negativ karaktär. Tappar vi energi och motivation innan vi ens formulerat tanken i ord? Blir våra negativa omdömen om vår egen förmåga en slags förut bestämmelse, en slags medveten handling där vi redan från början gör oss nedstämda och bedrövade. Kom att fundera på det här när jag tittade på programmet "Bonde söker fru". En programidé där det väsentligaste är att hitta fram till en livspartner. En av de deltagande bönderna skulle enligt programidén göra ett närmande, en slags "date". (Idiotiskt ord!) Tjejen som han ville lära känna lite mer var så upptagen med att betrakta sig själv att hon inte märkte hur sårad han blev när hon började skärskåda honom och anmärka på hur dålig han var på att "data". Som betraktare såg man hur deras inre monologer helt uppslukade möjligheterna. Det som skulle bli en väg fram till att hitta lycka och gemenskap blev istället ett hinder, en stängd grind.
"Konstverket blir till i betraktarens ögon!"