Hur förberedda är vi egentligen på att det oväntade plötsligt kan hända?
Att katastrofer händer runt om i vår värld är ju något som vi accepterar som oundvikligt. Och när det inte drabbar oss själva så tycks livet fortsätta som om inget egentligen har hänt. Men när det drabbar oss själva vad förväntar vi oss då? Plötsligt står vi där och upplever oss helt och komplett utelämnade. Hjälpinsatserna tycks befinna sig alltför långt från oss. Och när ingen hjälp finns att ropa efter, vad gör vi då?
När det gäller världsekonomin så har vi ännu inte sett det totala resultatet av den här fruktansvärda katastrofen i Japan. Faktiskt tror jag inte att gemene man har kunnat få in i sitt medvetande att det verkligen har hänt och att det tydligtvis inte är slut på den här typen av existenshot som nu drabbar oss. Vår plats på den tunna jordskorpan där nu kontinentalplattorna börjar röra på sig i snabbare takt än vad någon geolog och forskare har kunnat förutse, talar sitt mycket starka språk. Men tar vi det till oss? Eller fortsätter vi som vanligt, fokusera på att förverkliga oss själva?
Hela vår planet är idag i gungning. Jag är helt övertygad om att vi inom loppet av ett fåtal år få se hur de globala penningtransaktionerna med valutor kommer att rasa samman. Vårt sätt att använda pengar är föråldrat. Precis som vårt sätt att se på pengar. Det påstår ekonomiprofessorn och Belgiens förre riksbankschef Bernard Lietaer. Vi måste tvingas till att förändra vår syn på pengar, påstår han. ”Money can be defind as an agreement, within a community, to use something as a medium of exchange.”
Pengar är ingenting annat än nånting som vi har satt ett visst värde på och som vi kan använda som växlingsmedel för en vara eller en tjänst. Om vi antar att pengar plötsligt förlorar sitt värde (vilket faktiskt händer) då blir ju pengar i form av mynt och sedlar utan värde. Vi måste då tillgripa andra medel exempelvis ädelmetaller som guld och silver som växlingsmedel. Och om vi inte har tillgång till ädelmetaller så återstår det byteshandel. Vi byter varor eller tjänster i utbyte mot andra varor eller tjänster som vi behöver.
Ett liknande system funderar man på att införa även i Tyskland.
I vårt land känner vi väl till att det totala värdet av frivilligt, oavlönat arbete, så kallat ideellt arbete, utgör en betydande andel i vår totala ekonomi. Svenska EFS-rådet beräknar (25 jan 2010) att den sociala ekonomin motsvarar ca 300 000 heltidstjänster och närmare 120 miljarder kronor per år. Man kan mäta värdet på flera sätt. Om vi alltså utgår från vad en normal avlönad timme är i ett företag så har man tänkt sig att lägsta lön blir 145 kr, (enligt Filip Wijkströms tes i sin bok ”Den ideella sektorn-”) då skulle det år 1992 ha åstadkommits 480 miljoner frivilligtimmar till ett värde av närmare 70 miljarder kronor. Om vi istället utgår från vad minimilönen är för bärplockare så var den år 2010 ca 16.372 kr per månad. Till det kommer de sociala avgifterna med mera. Om dessa uppgår till 38% så blir den totala lönekostnaden 22.593 kr per månad eller 134 kr i timmen.
Det här är häpnadsväckande siffror. Sverige skulle alltså inte gå runt utan alla dessa ideella insatser.
Men självklart kommer det att komma pålagor från nån slug politiker. Ideellt arbete till ett så här högt värde måste beskattas! Men hur man ska göra det har man förstås inget svar på, utan då måste det tillsättas en utredning som inbegriper ett antal välbetalda statligt anställda ekonomer som kommer att fylla lagerrum efter lagerrum med blå pärmryggar.
Vi gör så i Sverige.
