Barn ljuger inte...

Ett barn ljuger inte!

Jovisst, gör barn det. Precis som alla vuxna ibland ljuger. Barn har en livlig fantasi och kan definitivt ljuga om omständigheter, hitta på helt uppdiktade historier och kopiera andras berättelser.

Vad är lögn för ett barn? Ja, idag finns det utredningar som visar på att det ofta är intelligenta barn som ljuger och att det i sig kan vara en fördel längre fram i livet, att det förbereder barnet för det sociala samspelet . Barn ”hittar på”, fantiserar, lever sig in i roller, men samvetet är något som skapas av föräldrarnas uppförande av vad som är ”rätt och fel”.

Alla känner ju igen ”sandlådegrälet”:  - Du tog min spade! - Nej, du sa att jag fick den! Och så kommer föräldrarna fram och antingen så löser sig konflikten mellan barnen direkt och varken vinnare eller förlorare existerar. Spaden återförs till den rätte ägaren och spade nr 2 ges til den andre. Eller så börjar de vuxna argumentera. I det här läget blir bägge barnen förlorare och även deras föräldrar. Frågan är om föräldrarna egentligen då är vuxna sina barn?

Hur väl känner man sina barn? Är man tillräckligt medveten om att inom barnet finns det två föräldrars humör och även ett släktleds alla olika egenheter.  Se bilden!

Det är ingen enkel lek att bli förälder. Vuxenansvaret både tynger och känns ibland oöverstigligt. Som nybliven förälder med ett barn i trotsålder upplever man ibland att man helst skulle vilja få professionella råd och svar på alla sina frågor hela tiden. Själv fick jag barn på sjuttiotalet. Doktor Spocks, ”Sunt förnuft i barnavård” fanns alltid till hands. Boken blev med tiden både sliten och nött.

Många föräldrar tror att det är farligt att bli arg på sina barn. Det är en lika stor missuppfattning som det är att tro att barn aldrig ljuger. Självklart handlar det ALLTID om att aldrig gå tillöverdrift. Men självklart borde föräldrarna förstå att det är viktigt att visa upp sina känslor, hur kan barnet annars kunna förstå när man blir ledsen eller arg, glad eller överraskande lycklig. Blir man arg så ska man visa det, tydligt och klart. Att lufta sina känslor är fullt mänskligt och viktigt även för ett barn. Viktigt är också att som vuxen visa på att när luften gått ur så upplever man ett både avslappnat och stilla lugn inom sig.

När föräldrarna påverkar sina barns uppfattningar om RÄTT eller FEL sker det ofta omedvetet.
” –Mamma, pappa har sagt att man får inte gå över gräsmattan nu.”
”-Jo, men det gör ingenting om man går försiktigt!”
Här blir gränsen mellan det förbjudna och tillåtna väldigt diffus. Ett barn kan inte skilja på en vit lögn och en svart. Antingen är det förbjudet eller så är det tillåtet.

Men det finns tillfällen då föräldrar och vuxna beter sig som djävlar och vill påverka sina barn till att säga de mest bisarra och hemska ting man kan tänka sig. Inte minst märker man av det när de gäller vårdnadstvister.  Och särskilt i ett rättegångsförfarande. Även om barnet inte deltar i själva rättegången utan förhörs på annan plats där en inspelning sker, så visas videon upp under rättegången. Barnet säger det som den blivit ombedd att säga. Det går inte heller att undvika att förhörsledaren ställer ledande frågor. Barn pratar inte av sig själva när de sätts i ett förhörsrum där både kameror och bandspelare är placerade. Jag tror inte heller på att förhörsledarna alltid är så särskilt objektiva som de borde vara. Ofta har de ju redan träffat barnens företrädare som självklart gett sin syn på det påstådda brottet.  Barn upprepar det som en vuxen sagt och om man som vuxen har tjatat fram sin historia så är det den historien som barnet berättar om.

Frågan är om en rättegång kan beskrivas som rättvis. Åklagaren har i allmänhet bara tagit del av vad kärandeparterna tycker. Barnets berättelse på de uppspelade videobanden förstärker åtalsakten. Försvararen har egentligen bara sin klients vittnesuppgifter i förhör efter förhör. I rättegången sitter en domare och tre lekmän som ska ta ett avgörande beslut om straff eller inte ska utställas. Många, många har därför dömts till långa straff trots att de är oskyldiga. Javisst, man kan överklaga men chanserna är mycket små att domen ändras i Hovrätten. Domstolen har då bedömt barnets berättelse som trovärdigt men senare har det framkommit att hela historien varit uppdiktad, med en ödesdiger följd för den åtalade. 

Att sitta oskyldigt dömd för ett brott man inte begått är djävulsk och borde inte få förekomma. Att sedan bli frikänd och kanske erhålla ett skadestånd från staten är en synnerligen klen tröst. Skadan som orsakats går inte att reparera.