”Låt mig få tända ett ljus…..”

Jag möter henne igen. Tanten med alla sina kassar. Hon plockar ölburkar, jo jag vet för det har jag sett. Ibland rotar hon även runt i hundbajslådorna som om tror att det ligger ölburkar även där. Av och till har jag sett henne gräva i våra soptunnor. En gång blev jag faktiskt arg på henne. Det var när hon höll på med att knyta upp soppåsarna i våra soptunnor. Försökte få henne att förstå att det inte bara var äckligt utan också farligt. Men hon brydde sig inte. En annan gång höll jag på att köra över henne. Hon började gå tvärs över gatan utan att se sig om . Det var rena turen att jag hann bromsa. Men jag hötte med fingret. Hon log lite urskuldande och skyndade över mot andra sidan.  Kan inte säga att jag tycker synd om henne. Det är något skumt med henne. Hon äger ett stort hus, men vill inte bo där. Socialen vill inte heller hjälpa henne, säger hon. Dom tycker att hon ska sälja huset först. Därför plockar hon ölburkar som hon pantar för att få mat för dagen.

”tända det bara för dig, färga din värld röd och klar, se hur du glittrar till svar…..”

Jag letar på internet och hittar det här:  

”Antalet hemlösa är svårt att med exakthet bestämma. Myndigheterna kan bara kartlägga personer som någon gång varit i kontakt med dem och mörkertalet anses vara stort.

Enligt en stor kartläggning som gjordes 1999, är drygt 8000 personer hemlösa i Sverige. Av dem är närmare 700 härbärgesboende och 500 uteliggare. Antal psykiskt sjuka bland de hemlösa har ökat markant - från 17 procent 1993 till 35 procent 1999. Enligt uppskattningar som Stadsmissionen gjort är så många som 50 procent av de hemlösa psykiskt sjuka.

Socialstyrelsen vet fortfarande ganska lite om varför gruppen psykiskt sjuka ökar bland de hemlösa. Den kraftiga ökningen kan vara en följd av psykiatrireformen - att många skrevs ut till boenden de inte klarade av.

En stor majoritet av de hemlösa är män, endast en femtedel är kvinnor. Det är vanligare att män har missbruksproblem och att kvinnor har psykiska problem.

Var tredje hemlös har barn under 18 år. Av kvinnorna har hälften vårdnaden om barnen, av männen endast en sjundedel.”

”….Ute går natten till ro, bygger en gnistrande bro, fram till vårt festglada hus, där jag vill tända ett ljus…”

Antalet pärmryggar växer och växer. Allt läggs tillrätta efter datalagens enorma, vindlande system där offentligheten till sist ohjälpligt försvinner. Den ena utredningen efter den andra bekräftar problemets kärna. Men beslut om åtgärd för att åtgärda kommer aldrig på pränt. Det hålls den ena konferensen efter den andra. Politikerna tycks fullt upptagna med att skriva den ena motionen och bloggen efter den andra. Alla är så medvetna! Och statistik är en nödvändighet! Men tanten fortsätter att plocka ölburkar och mannen som sitter utanför gallerian med sina bilder ser skabbigare ut för varje dag.

….Ett ljus för bara dig och mig, ett ljus för bara dig och mig…..

Följande statistik anger det ungefärliga genomsnittsantalet hemlösa i några I-landsregioner. Olika länder beräknar på olika sätt, så alla jämförelser bör tas med en nypa salt.

EU: 3.000.000 (Unicef 1998)

USA: 750.000 (Unicef 1998)

Kanada: 200.000 (CBC News december 1998)

Australien: 99.000 (ABS)

Sverige: 8.440 1999 ^[1]

….Låt mig få tända ett ljus, värma dig om du är kall, nynna en sång som du kan, se hur du ler lite grann…..

Antalet hemlösa i världen har ökat stadigt de senaste åren I några Tredje världen-länder såsom Brasilien, Indien, Nigeria och Sydafrika, är hemlösheten otyglad, med miljoner barn som bor och arbetar på gatan. I städerna i Kina, Thailand, Indonesien och Filippinerna har hemlösheten blivit ett stort problem trots ländernas ekonomiska uppsving, främst p.g.a. inflyttade som har svårt att hitta permanenta hem. (wikipedia)

Hemlöshet bör inte definieras som enbart att vara utan ett hus, utan som att sakna en säker plats att skapa trygga levnadsrutiner på. Varje år dör ett par hemlösa i Sverige p.g.a. vinterkylan, och många blir sjuka. Därför tenderar städer med milt väder och bra socialt klimat att få fler hemlösa. Härbärgen och soppkök som drivs av frivilliga, staten eller olika religiösa samfund blir ibland räddningen för de hemlösa. Ungefär 0,8% av befolkningen i Sverige var hemlösa år 2007 jämfört med Frankrikes 3,8%.

….Sjärnklara midvinter kväll, bäddar sin snömjuka fäll, intill vårt festglada hus, där jag vill tända ett ljus…..

De flesta gatubarn lever på gatan för att deras föräldrar har avlidit, för att de blir misshandlade hemma eller för att deras familjer är mycket fattiga. Krig och naturkatastrofer är de kanske viktigaste skälen till hemlöshet även för barn. Barn till HIV-smittade tvingas också ofta till ett liv som gatubarn Det finns många risker med att bo på gatan, bland annat leder bristfällig hygien till fler sjukdomar, liksom ett ofta utbrett drogmissbruk. I vissa länder utsätts barn för legalt våld för att förbättra ländernas bild utåt. I Brasilien dödades 5 611 barn under tre år.

I Sverige finns det barn som lever i tillfälliga boenden som jourhem eller inte känner sig trygga i sina vanliga hem. En del av dessa barn söker sig till gatan. I Stockholms city finns det över trehundra barn som bor i tillfälliga jourbostäder. Vissa barn har sitt "andra hem" på gatan och sover ofta där.

http://svt.se/2.22620/1.913424/radda_barnen_kartlagger_gatubarnen  Men vad hände sen??????

                  

http://youtu.be/a6za-RqFXIk

Låt mig få tända ett ljus, 
tända det bara för dig. 
Färga din värld röd och klar, 
se hur du glittrar till svar. 

Ute går natten till ro, 
bygger en gnistrande bro, 
fram till vårt festglada hus, 
där jag vill tända ett ljus. 

Ett ljus för bara dig och mig, 
ett ljus för bara dig och mig. 

Låt mig få tända ett ljus, 
värma dig om du är kall, 
nynna en sång som du kan, 
se hur du ler lite grann. 

Sjärnklara midvinter kväll, 
bäddar sin snömjuka fäll, 
intill vårt festglada hus, 
där jag vill tända ett ljus. 

Ett ljus för bara dig och mig, 
ett ljus för bara dig och mig.

Bönens makt...

Vinden tilltog och temperaturen sjönk hastigt.  De räknade med att passera fyren Portland Head Light vid 22-tiden, men först skulle de ta sig igenom skärgården och sedan gira styrbord och försöka gå så nära klipporna och fyren som möjligt. Nu hade tjocka lager is bildats på rutorna så det var svårt att se ut. De såg att det redan var mycket is framme på fördäck och man märkte hur fartygets rullningsperioder hade förändrats. Mycket höga vågor vräkte in mot kusten och nu hade vinden vridit sig sista timmen så att det var korsande sjö. Plötsligt kom det en våldsam sjö och smällde in i styrbords låring  (vänstra bakre sidan av fartyget) så kraftigt att fartyget vred sig med stäven åt fel håll. Fartyget vräktes med våldsam kraft över åt babord och höll på att slå runt. Styrförmågan försvann, hon lydde inte roder. De som var på fartygsbryggan kastades handlöst ner mot babords bryggvinge utom rorsman som krampaktigt höll sig fast i styrstativet. De ropade åt rorsman att styra in i gattet med hårt babords roder men det hade ingen effekt. Plötsligt kom nästa kraftiga våg och den tog längre föröver och vred fartygets stäv åt rätt håll. Samtidigt kom styrförmågan tillbaka. Händelseförloppet varade egentligen bara några sekunder. De hade verkligen stor tur för då fartyget efter den första överhalningen kunde resa sig igen kunde de fortsätta giren in i gattet. De linkade in med 5 graders slagsida och lyckades manövrera till kaj. Men allt var täckt av is och när de såg att inte ens livbåtarna var användbara på grund av all is så insåg de att all räddning hade varit utesluten. De hade hört våldsamma brak och smällar nere i fartyget och förstod att det hade hänt saker. Maskinrumspersonalen hade i panik rusat ut och upp till bildäck. De hade ett åttiotal passagerare om bord men ingen av dessa hade fått någon skada mer än små blessyrer. När de kontrollerade lasten visade det sig att allt i stort sett stod fast i sina surrningar.

Hemma i Helsingborg fanns vår lilla son på knappt ett år och jag. Nu kände jag mig plötsligt fruktansvärt rädd. Jag var så rädd så att jag skakade. Jag ringde hem till mina närmaste syskon och frågade om allt var bra med dem och de undrade förstås varför jag ringde så här dags. Men min rädsla försvann inte. Jag kände utefter hela ryggen att något hemskt höll på att hända. Nu fanns det bara en sak att göra kände jag och det var att be till Gud. Men vad jag skulle be om det visste jag inte. Så jag böjde mina knän vid vår bädd och bad så att tårarna sprutade. ”Gode Gud håll din hand över oss vad än som händer”. Till sist kände jag hur ett lugn sköljde över mig. 

Nästa dag ringde min älskade make hem och jag kände att jag måste berätta om vad jag upplevt. Han blev alldeles tyst men strax kunde han berätta om vad som hänt dem därute med fartyget Prins of Fundy utanför Portland Head Light.  Jag frågade honom vad klockan hade varit i Sverige och i USA när det här hände. När vi stämde av våra klockslag förstod vi att det var precis då som fartyget höll på att slå runt som jag blivit så här rädd och börjat be till Gud.

Att Gud höll sin hand över fartyg, last, besättning och passagerare blev för oss mycket uppenbart. Ingen hade blivit allvarligt skadad ombord, bara två lastbilar hade slitet sig och fått stora skador, all porslin i restaurangen hade förstås blivit krossat och till och med dukarna hade hamnat på golvet. Men alla ombord var oskadda och kände sig trygga nu när de äntligen kommit i hamn.

Att Gud fortsatte att hålla sin hand över fartyget besannades ännu en gång den här natten. I samband med förtöjningen i Portland inträffade något som hade kunnat sluta på ett tragiskt sätt för tredje styrmannen. Landgången höll på att sättas på plats vid landgångsporten. På den sitter en fällbar och vridbar plåt som läggs som en brygga mellan landgång och landgångshallen. Tredje styrmannen hade varit iland i något ärende och skulle återvända ombord över landgången. Nu höll man på att lägga plåten på plats men hade inte hunnit säkra den ordentligt. Då i samma stund tar styrmannen ett steg in på plåten, som viker sig ner och styrmannen börjar falla handlöst mot vattnet mellan kaj och fartyget. Min man som just befinner sig vid landgången för att kontrollera att den kommer på plats ser plötsligt vad som händer, det som inte får hända. Rent instinktivt sträcker han ut sin ena hand får tag i mannens skinnjacka och lyfter och sliter in styrmannen över kanten och de ramlar tillsammans baklänges in mot räddningen. Hur min man lyckades så sekundsnabbt få tag i styrmannen och rädda honom är för honom fortfarande ett Guds under. Att han fick de här krafterna och kunde så snabbt reagera det förblev oförklarligt för alla ombord. Efteråt hade de satt sig ner på en soffa och ingen av dem hade förmått sig säga ett ord på ett bra tag, helt förstummade av chocken och det som kunde ha slutat så olyckligt. Ännu idag är de här händelserna en mycket påtaglig påminnelse om att bönen, även den ordlösa, är vägen till livet.

Polishelikoptrar och andra....

Inget nytt egentligen. Värdet av att övervaka från luften har väl aldrig varit så stort som just idag den 11 september, tio år efter den stora katastrofen på World Trade Center. Men avsaknaden av insatsmöjligheter för ambulans, polis och försvar har aldrig varit så stor som just nu i Sverige 2011.

Försvaret kan inte flyga eftersom de varken har reservdelar till sina helikoptrar eller bränsle. Piloterna får inte fylla på sina erforderliga flygtimmar och får snällt stå still i hangarerna. Om en olycka händer i likhet med Estoniakatastrofen så får inte piloterna flygtillstånd. De får helt enkelt inte längre flyga över öppet hav! I ett sånt scenario måste Sverige förlita sig på danska, tyska och andra östersjöländers flyginsatser. Men så är det i Sverige, uppfattningen hos politikerna som har hand om pengapåsen är ju att " det händer aldrig oss"!

Sammalunda bristande insatsberedskap kan man idag ta del av när det gäller antalet polishelikoprar i landet. Att inte kunna övervaka säkerheten, jaga fartsyndare och andra kriminella element från luften skylls idag på pilotbrist. Sydsvenskan har idag en tänkvärd artikel: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1542918/Pilotbrist-stoppar-utryckningar.html

Det märkliga är att själva poliskåren numera inte kan förnya sig. Utbildningen av polisaspiranter har gått i stå. Det tar tre år minst att få certifikatet godkänt för polisen att köra med blåljus och siren! Alltså är det fritt fram som gäller. Jag tar mig för pannan!

Det tål att tänkas på...

Nu har jag gått ur igen.  Ja, egentligen handlar det nog om att jag är mycket förtjust i böcker. Att känna tyngden av pappersmassan bakom de förföriska bokomslagen och den torra doften av trycksvärta. För nu ett tiotal år sedan band jag böckerna själv. Sydde ihop buntvis med sidor fulla av kunskap med bokstäver i mängd. Satte ihop dem med band och lim och gjorde snygga hörn och framförallt guldpräglade boktitlar. Men då var jag i praktik hos Mäster själv. Idag känner jag mig stolt och framgångsrik över att ha fått pröva på den här alltför bortglömda konstarten. Jo, det finns en riktig utbildning för Bokbindare med gesällbrev och Mästartitel. I Dalarna! Men hit kom jag aldrig. Jag befann mig bara hos Mäster på Citadellet i Landskrona.

Jo, det här med bokklubbar. De här köp- uppfordrande bokklubbarna! ”Välj fritt vilka två böcker du vill för 0 (noll) kronor, du förbinder dig inte till nånting mer än att köpa en bok nån gång då och då under ditt första medlemsår”. 
Så jag brer ut de här förföriska arken och studerar ivrigt vilka fynd jag nu kan göra. Ibland kan man få en extra present också i form av nån liten glasskål eller glittrande halsband om man hellre vill istället för bok. Men det väljer jag aldrig för jag vill ha ytterligare en bok. Så kommer sms-meddelandet att jag har ett paket att hämta och jag ilar med blixtens hastighet till butiken för att hämta mitt bokäventyr.

Jodå, det är… i början… spännande. MEN… sen när jag ska behöva avbeställa bok efter bok, som jag inte vill läsa eller ens sett mer än som ett omslag, och inte finner intressant, DÅ!!! ….börjar jag tröttna. Det känns som om jag köper grisen i säcken!
Jag VILL! Bläddra själv!  FÖRST!  INNAN!
Känna tyngden av pappersmassan i handen, läsa recensionerna på baksidan och smygläsa några rader här och där. Bläddra.  Är det en roman så tar jag helst fram luppen på avslutet. Ett bra avslut som inte är givet på förhand, det vill säga, där jag redan i inledningen kommer fram till vem hjälten är eller om det blir ett lyckligt slut eller inte. Som lockar till merläsning och kan jag få för mig att röra mig fram till kassan. Förresten, hur många gånger har du själv läst en bok som har ett olyckligt slut? Den konstarten är det inte många författare som vågat sig på. Idag ska vi helst vara glada och lyckliga hela tiden. Så olyckliga slut är nog uteslutet hos förläggarna.

Ja som sagt, nu har jag sagt upp bekantskapen igen. Men det underliga är att jag inte vet nu vad jag ska låta mig förföras av. Det känns lite tomt fastän jag har böcker jag ännu inte läst. Har jag fått nåt slags virus på köpet, en slags Trojan som tagit över min lust att läsa och välja själv? Har bokförlagen hackat sig in i mitt medvetande och lagt en förförisk kod undangömd i mitt medvetande som osynligt styr mitt köpbehov? Undrar om det finns en avvänjningsklinik för ”bokklubbsköpsuget”? Nej, här fordras det krafttag. Inte titta, inte bläddra och inte kryssa för. Kanske ligger botemedlet i att skriva en egen bok? Boken med det oväntade slutet och försöka kittla bokförläggaren att ge ut den. Det tål att tänkas på!

Att finna sig tillrätta i nuet…

Jo, det händer fortfarande, att jag känner det där krypandet i ryggen. Att jag inte får GJORT det jag ska, utan förspiller min tid.  Att jag hemfaller åt det intressanta för ögonblicket och inte åt det som ger långsiktighet och framför allt mer pengar i börsen. Det är då som jag känner stressen komma krypande utefter ryggraden.  Jo, det är sant, mitt blodtryck är fortfarande för högt. Sist jag var hos doktorn blev jag anmodad att börja ta dubbel dos. Men innerst inne tror jag att han vill använda mig som försökskanin. ”De här tabletterna är så bra, så bra..”, sa han sist och jag hade ju ingen chans, tyckte jag , att säga ifrån. Förr hade jag så lågt blodtryck att man trodde det var nåt fel åt det hållet. Och pulsen hittade man knappt, så det blev att leta bland mina ådror för att hitta nån som gav ifrån sig några svaga ”plink”. Nu har jag fått högt blodtryck istället. Jo, det beror på stress vill jag ha det till men min doktor håller inte med. Stress, jo vars, men varför? I verkligheten är jag numera pensionär, det är JAG, superlativet, som bestämmer över min tid och hur jag vill använda den. Men ändå kommer jag på mig med att tänka att det jag gör just nu är onödigt och tidspillan och att jag istället borde göra det jag ska göra. Vad nu det är! Eftersom lönejobbets rutiner inte längre finns klara och presensfyllda så är det de vardagliga plikterna som fyller på och nästan dränker min koncentrationshimmel. Eller så tappar jag bort vad det är jag håller på med och kommer på nåt annat istället. Så det blir inget ”riktigt” gjort i alla fall. Så ser mitt LIV ut idag, livet med versaler! 

Nej, jag känner mig inte lat, jag känner mig vilsen i nuet. Det är som om tiden NU är så fast inrutad i minuter och sekunder att jag inte alls ger mig den tillfredsställelse och ro som jag numera KAN ge mig. Eller får LOV att ge mig! Kanske är det så att ”det tar tid att tänka om” att det som behövs är ”ställtid” för att luta mig mot Bodil Jönssons berömda citat. För att inrymma sig i ett nytt verklighetsbegrepp: obegränsad tid. Eller otid/icketid. ”I tid å otid” (???)  Enligt Bodil Jönsson så är ”otiden” medietiden, den som man använder i IT-samvaron, upploggade mot alla dessa nätverk på internet. Borde nog blunda ett tag eller göra som Bodil Jönssons mormor, gömma ansiktet i förklädet. Men om jag nu bestämmer mig för att försöka hitta MIG igen, kommer jag då att känna igen mig? Just nu ser jag ju något sfärisk ut. På ytan alltså. Enligt fysikens lagar så är den runda formen den billigaste, i kronor räknat. Och under antiken ansåg man ju att den sfäriska formen var vackrast av alla former så jag borde betraktas av omgivningen som både vacker och ekonomiskt försvarbar, fastän jag numera är pensionär. Men är jag verkligen tillräckligt förändringsbenägen?

Alltså, för att summera mina tankar, jag lever inte kravfritt idag. Istället har jag ännu fler krav på mig att uppfylla min samhälleliga plikt på. Först och främst MÅSTE jag hålla mig frisk. Jag MÅSTE ta mig ur stressträsket, intala mig själv att jag fortfarande duger. Att jag behövs. Jag SKA promenera minst en timme om dagen, äta min frukt minst ett äpple om dagen. Vara optimist och se med glädje på bilden jag möter varje gång jag ser mig själv i spegeln. Göra som min doktor säger, ta mina piller och vara nöjd och glad. För då ligger jag inte samhället till last och kan se mig själv bli 100 år minst. (PUH!) Ändå kommer jag på mig att känna ett totalt ointresse för och varför till exempel,  juli månad, högsommaren,  plötsligt bara försvunnit.

Lästips: Bodil Jönssons bok, Vunnet & försvunnet. Om rytmen i livet.

Sommarlovet börjar...

”Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Du nalkas ljuva  sommar då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till att som varit dött. Sig solens strålar närma. Och allt blir återfött.”
(J.Kolmodin 1694)

Skolavslutning. Ett ord som de allra flesta av oss upplever positivt. För efter skolavslutningen kommer det efterlängtade sommarlovet. Bara ljusa minnen av lata dagar, lek, bad och idel solsken.

När jag gick i folkskolan så hade vi skolavslutning i vårt klassrum. Fröken hade målat den svarta tavlan med sommarbilder och på katedern stod det en bukett med sommarblommor. Alla barnen hade med egna buketter som sattes i burkglas som precis fick plats i bläcklådan på bänkarna. Längst bak flockade sig våra föräldrar, och vi var alla finklädda och väldigt uppmärksamma. Det hölls förhör och det gällde att räcka upp handen i tid. Så sjöng vi allesammans ”Den blomstertid nu kommer..” och sen önskade fröken alla ett trevligt sommarlov och sa: ”Slut för idag!” och alla barnen svarade ”Tack för idag”. Sen sprang vi ut så fort vi kunde som lyckliga kalvar på grönbete.

Lite annorlunda och säkert mer vuxet var det i högstadiet. Då hölls det avslutning i aulan. Rektorn talade, det delades ut priser till bästa elev och sen gick vi klassvis till våra klassrum där huvudläraren eller klassföreståndaren delade ut våra betyg. Sen sa vi hej och cyklade hem till sommarlovet. Men det kändes lite tomt morgonen efteråt, även om det här med sovmorgon hur länge som helst kändes frikostigt, så blev det ganska trist att inte ha något ”måste” att göra. Så det blev bråttom att cykla ner till stan och söka jobb som tillexempel ”springschas”. Några hade tur som hade pappor som kunde fixa jobb på fabriken med att städa golv och bära skräp. Andra kunde få en liten slant som barnvakter och hjälpa till med att hålla ordning på simskolebarnen. Den gången var det inte svårt att hitta jobb och framtiden låg som en guldförsedd autostrada framför en.

Idag går våra studenter ut till sitt sista sommarlov med osäkra steg. Efter studentfesten med den vita mössan så jagar oron på. Ska man börja jobba direkt och finns det några jobb att söka? Kommer man in på den utbildning man sökt på Högskolan eller…? Väljer man att utbilda sig ytterligare så växer studiemedelsskulderna med rasande fart. Visst det är roligt att läsa på universitet och högskola. Man kommer in i en värld som andas storhetsdåd och fantastiska positioner. Men får man jobb direkt efter sina akademiska poängjakter? Idag är det tyvärr så att de akademiska poäng man skaffat sig med möda och besvär ofta kostar mer än de smakar. Skulderna ska betalas direkt och vem vill anställa en akademiker idag?

För den som valt att gå direkt till jobb efter studenten så är bristen på välbetalda arbetsuppgifter i princip lika med noll. Enda fördelen är att man inte har några studiemedelsskulder att dras med fram till pensionen och att man, om man har tur, kan räkna hem ett antal fler intjänade år till sin pension. Men vem tänker på pensionen när man är 18 år?

Idag första dagen på Sommarlovet är det fest. Både för stora som små studenter. Några rektorer har ordnat med avslutning i kyrkan som en extra högtidlig stund, andra håller glammande fester i bersåer och tält i sina trädgårdar. Musiken dunkar och man hoppar och skuttar med vinpavan i högsta hugg. Ingen funderar på mer än nuet, det gyllene, underbara nuet. Framtiden finns inte än...

Barn ljuger inte...

Ett barn ljuger inte!

Jovisst, gör barn det. Precis som alla vuxna ibland ljuger. Barn har en livlig fantasi och kan definitivt ljuga om omständigheter, hitta på helt uppdiktade historier och kopiera andras berättelser.

Vad är lögn för ett barn? Ja, idag finns det utredningar som visar på att det ofta är intelligenta barn som ljuger och att det i sig kan vara en fördel längre fram i livet, att det förbereder barnet för det sociala samspelet . Barn ”hittar på”, fantiserar, lever sig in i roller, men samvetet är något som skapas av föräldrarnas uppförande av vad som är ”rätt och fel”.

Alla känner ju igen ”sandlådegrälet”:  - Du tog min spade! - Nej, du sa att jag fick den! Och så kommer föräldrarna fram och antingen så löser sig konflikten mellan barnen direkt och varken vinnare eller förlorare existerar. Spaden återförs till den rätte ägaren och spade nr 2 ges til den andre. Eller så börjar de vuxna argumentera. I det här läget blir bägge barnen förlorare och även deras föräldrar. Frågan är om föräldrarna egentligen då är vuxna sina barn?

Hur väl känner man sina barn? Är man tillräckligt medveten om att inom barnet finns det två föräldrars humör och även ett släktleds alla olika egenheter.  Se bilden!

Det är ingen enkel lek att bli förälder. Vuxenansvaret både tynger och känns ibland oöverstigligt. Som nybliven förälder med ett barn i trotsålder upplever man ibland att man helst skulle vilja få professionella råd och svar på alla sina frågor hela tiden. Själv fick jag barn på sjuttiotalet. Doktor Spocks, ”Sunt förnuft i barnavård” fanns alltid till hands. Boken blev med tiden både sliten och nött.

Många föräldrar tror att det är farligt att bli arg på sina barn. Det är en lika stor missuppfattning som det är att tro att barn aldrig ljuger. Självklart handlar det ALLTID om att aldrig gå tillöverdrift. Men självklart borde föräldrarna förstå att det är viktigt att visa upp sina känslor, hur kan barnet annars kunna förstå när man blir ledsen eller arg, glad eller överraskande lycklig. Blir man arg så ska man visa det, tydligt och klart. Att lufta sina känslor är fullt mänskligt och viktigt även för ett barn. Viktigt är också att som vuxen visa på att när luften gått ur så upplever man ett både avslappnat och stilla lugn inom sig.

När föräldrarna påverkar sina barns uppfattningar om RÄTT eller FEL sker det ofta omedvetet.
” –Mamma, pappa har sagt att man får inte gå över gräsmattan nu.”
”-Jo, men det gör ingenting om man går försiktigt!”
Här blir gränsen mellan det förbjudna och tillåtna väldigt diffus. Ett barn kan inte skilja på en vit lögn och en svart. Antingen är det förbjudet eller så är det tillåtet.

Men det finns tillfällen då föräldrar och vuxna beter sig som djävlar och vill påverka sina barn till att säga de mest bisarra och hemska ting man kan tänka sig. Inte minst märker man av det när de gäller vårdnadstvister.  Och särskilt i ett rättegångsförfarande. Även om barnet inte deltar i själva rättegången utan förhörs på annan plats där en inspelning sker, så visas videon upp under rättegången. Barnet säger det som den blivit ombedd att säga. Det går inte heller att undvika att förhörsledaren ställer ledande frågor. Barn pratar inte av sig själva när de sätts i ett förhörsrum där både kameror och bandspelare är placerade. Jag tror inte heller på att förhörsledarna alltid är så särskilt objektiva som de borde vara. Ofta har de ju redan träffat barnens företrädare som självklart gett sin syn på det påstådda brottet.  Barn upprepar det som en vuxen sagt och om man som vuxen har tjatat fram sin historia så är det den historien som barnet berättar om.

Frågan är om en rättegång kan beskrivas som rättvis. Åklagaren har i allmänhet bara tagit del av vad kärandeparterna tycker. Barnets berättelse på de uppspelade videobanden förstärker åtalsakten. Försvararen har egentligen bara sin klients vittnesuppgifter i förhör efter förhör. I rättegången sitter en domare och tre lekmän som ska ta ett avgörande beslut om straff eller inte ska utställas. Många, många har därför dömts till långa straff trots att de är oskyldiga. Javisst, man kan överklaga men chanserna är mycket små att domen ändras i Hovrätten. Domstolen har då bedömt barnets berättelse som trovärdigt men senare har det framkommit att hela historien varit uppdiktad, med en ödesdiger följd för den åtalade. 

Att sitta oskyldigt dömd för ett brott man inte begått är djävulsk och borde inte få förekomma. Att sedan bli frikänd och kanske erhålla ett skadestånd från staten är en synnerligen klen tröst. Skadan som orsakats går inte att reparera.