Jo, det händer fortfarande, att jag känner det där krypandet i ryggen. Att jag inte får GJORT det jag ska, utan förspiller min tid. Att jag hemfaller åt det intressanta för ögonblicket och inte åt det som ger långsiktighet och framför allt mer pengar i börsen. Det är då som jag känner stressen komma krypande utefter ryggraden. Jo, det är sant, mitt blodtryck är fortfarande för högt. Sist jag var hos doktorn blev jag anmodad att börja ta dubbel dos. Men innerst inne tror jag att han vill använda mig som försökskanin. ”De här tabletterna är så bra, så bra..”, sa han sist och jag hade ju ingen chans, tyckte jag , att säga ifrån. Förr hade jag så lågt blodtryck att man trodde det var nåt fel åt det hållet. Och pulsen hittade man knappt, så det blev att leta bland mina ådror för att hitta nån som gav ifrån sig några svaga ”plink”. Nu har jag fått högt blodtryck istället. Jo, det beror på stress vill jag ha det till men min doktor håller inte med. Stress, jo vars, men varför? I verkligheten är jag numera pensionär, det är JAG, superlativet, som bestämmer över min tid och hur jag vill använda den. Men ändå kommer jag på mig med att tänka att det jag gör just nu är onödigt och tidspillan och att jag istället borde göra det jag ska göra. Vad nu det är! Eftersom lönejobbets rutiner inte längre finns klara och presensfyllda så är det de vardagliga plikterna som fyller på och nästan dränker min koncentrationshimmel. Eller så tappar jag bort vad det är jag håller på med och kommer på nåt annat istället. Så det blir inget ”riktigt” gjort i alla fall. Så ser mitt LIV ut idag, livet med versaler!
Nej, jag känner mig inte lat, jag känner mig vilsen i nuet. Det är som om tiden NU är så fast inrutad i minuter och sekunder att jag inte alls ger mig den tillfredsställelse och ro som jag numera KAN ge mig. Eller får LOV att ge mig! Kanske är det så att ”det tar tid att tänka om” att det som behövs är ”ställtid” för att luta mig mot Bodil Jönssons berömda citat. För att inrymma sig i ett nytt verklighetsbegrepp: obegränsad tid. Eller otid/icketid. ”I tid å otid” (???) Enligt Bodil Jönsson så är ”otiden” medietiden, den som man använder i IT-samvaron, upploggade mot alla dessa nätverk på internet. Borde nog blunda ett tag eller göra som Bodil Jönssons mormor, gömma ansiktet i förklädet. Men om jag nu bestämmer mig för att försöka hitta MIG igen, kommer jag då att känna igen mig? Just nu ser jag ju något sfärisk ut. På ytan alltså. Enligt fysikens lagar så är den runda formen den billigaste, i kronor räknat. Och under antiken ansåg man ju att den sfäriska formen var vackrast av alla former så jag borde betraktas av omgivningen som både vacker och ekonomiskt försvarbar, fastän jag numera är pensionär. Men är jag verkligen tillräckligt förändringsbenägen?
Alltså, för att summera mina tankar, jag lever inte kravfritt idag. Istället har jag ännu fler krav på mig att uppfylla min samhälleliga plikt på. Först och främst MÅSTE jag hålla mig frisk. Jag MÅSTE ta mig ur stressträsket, intala mig själv att jag fortfarande duger. Att jag behövs. Jag SKA promenera minst en timme om dagen, äta min frukt minst ett äpple om dagen. Vara optimist och se med glädje på bilden jag möter varje gång jag ser mig själv i spegeln. Göra som min doktor säger, ta mina piller och vara nöjd och glad. För då ligger jag inte samhället till last och kan se mig själv bli 100 år minst. (PUH!) Ändå kommer jag på mig att känna ett totalt ointresse för och varför till exempel, juli månad, högsommaren, plötsligt bara försvunnit.
