Polishelikoptrar och andra....

Inget nytt egentligen. Värdet av att övervaka från luften har väl aldrig varit så stort som just idag den 11 september, tio år efter den stora katastrofen på World Trade Center. Men avsaknaden av insatsmöjligheter för ambulans, polis och försvar har aldrig varit så stor som just nu i Sverige 2011.

Försvaret kan inte flyga eftersom de varken har reservdelar till sina helikoptrar eller bränsle. Piloterna får inte fylla på sina erforderliga flygtimmar och får snällt stå still i hangarerna. Om en olycka händer i likhet med Estoniakatastrofen så får inte piloterna flygtillstånd. De får helt enkelt inte längre flyga över öppet hav! I ett sånt scenario måste Sverige förlita sig på danska, tyska och andra östersjöländers flyginsatser. Men så är det i Sverige, uppfattningen hos politikerna som har hand om pengapåsen är ju att " det händer aldrig oss"!

Sammalunda bristande insatsberedskap kan man idag ta del av när det gäller antalet polishelikoprar i landet. Att inte kunna övervaka säkerheten, jaga fartsyndare och andra kriminella element från luften skylls idag på pilotbrist. Sydsvenskan har idag en tänkvärd artikel: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1542918/Pilotbrist-stoppar-utryckningar.html

Det märkliga är att själva poliskåren numera inte kan förnya sig. Utbildningen av polisaspiranter har gått i stå. Det tar tre år minst att få certifikatet godkänt för polisen att köra med blåljus och siren! Alltså är det fritt fram som gäller. Jag tar mig för pannan!

Det tål att tänkas på...

Nu har jag gått ur igen.  Ja, egentligen handlar det nog om att jag är mycket förtjust i böcker. Att känna tyngden av pappersmassan bakom de förföriska bokomslagen och den torra doften av trycksvärta. För nu ett tiotal år sedan band jag böckerna själv. Sydde ihop buntvis med sidor fulla av kunskap med bokstäver i mängd. Satte ihop dem med band och lim och gjorde snygga hörn och framförallt guldpräglade boktitlar. Men då var jag i praktik hos Mäster själv. Idag känner jag mig stolt och framgångsrik över att ha fått pröva på den här alltför bortglömda konstarten. Jo, det finns en riktig utbildning för Bokbindare med gesällbrev och Mästartitel. I Dalarna! Men hit kom jag aldrig. Jag befann mig bara hos Mäster på Citadellet i Landskrona.

Jo, det här med bokklubbar. De här köp- uppfordrande bokklubbarna! ”Välj fritt vilka två böcker du vill för 0 (noll) kronor, du förbinder dig inte till nånting mer än att köpa en bok nån gång då och då under ditt första medlemsår”. 
Så jag brer ut de här förföriska arken och studerar ivrigt vilka fynd jag nu kan göra. Ibland kan man få en extra present också i form av nån liten glasskål eller glittrande halsband om man hellre vill istället för bok. Men det väljer jag aldrig för jag vill ha ytterligare en bok. Så kommer sms-meddelandet att jag har ett paket att hämta och jag ilar med blixtens hastighet till butiken för att hämta mitt bokäventyr.

Jodå, det är… i början… spännande. MEN… sen när jag ska behöva avbeställa bok efter bok, som jag inte vill läsa eller ens sett mer än som ett omslag, och inte finner intressant, DÅ!!! ….börjar jag tröttna. Det känns som om jag köper grisen i säcken!
Jag VILL! Bläddra själv!  FÖRST!  INNAN!
Känna tyngden av pappersmassan i handen, läsa recensionerna på baksidan och smygläsa några rader här och där. Bläddra.  Är det en roman så tar jag helst fram luppen på avslutet. Ett bra avslut som inte är givet på förhand, det vill säga, där jag redan i inledningen kommer fram till vem hjälten är eller om det blir ett lyckligt slut eller inte. Som lockar till merläsning och kan jag få för mig att röra mig fram till kassan. Förresten, hur många gånger har du själv läst en bok som har ett olyckligt slut? Den konstarten är det inte många författare som vågat sig på. Idag ska vi helst vara glada och lyckliga hela tiden. Så olyckliga slut är nog uteslutet hos förläggarna.

Ja som sagt, nu har jag sagt upp bekantskapen igen. Men det underliga är att jag inte vet nu vad jag ska låta mig förföras av. Det känns lite tomt fastän jag har böcker jag ännu inte läst. Har jag fått nåt slags virus på köpet, en slags Trojan som tagit över min lust att läsa och välja själv? Har bokförlagen hackat sig in i mitt medvetande och lagt en förförisk kod undangömd i mitt medvetande som osynligt styr mitt köpbehov? Undrar om det finns en avvänjningsklinik för ”bokklubbsköpsuget”? Nej, här fordras det krafttag. Inte titta, inte bläddra och inte kryssa för. Kanske ligger botemedlet i att skriva en egen bok? Boken med det oväntade slutet och försöka kittla bokförläggaren att ge ut den. Det tål att tänkas på!