Vinden tilltog och temperaturen sjönk hastigt. De räknade med att passera fyren Portland Head Light vid 22-tiden, men först skulle de ta sig igenom skärgården och sedan gira styrbord och försöka gå så nära klipporna och fyren som möjligt. Nu hade tjocka lager is bildats på rutorna så det var svårt att se ut. De såg att det redan var mycket is framme på fördäck och man märkte hur fartygets rullningsperioder hade förändrats. Mycket höga vågor vräkte in mot kusten och nu hade vinden vridit sig sista timmen så att det var korsande sjö. Plötsligt kom det en våldsam sjö och smällde in i styrbords låring (vänstra bakre sidan av fartyget) så kraftigt att fartyget vred sig med stäven åt fel håll. Fartyget vräktes med våldsam kraft över åt babord och höll på att slå runt. Styrförmågan försvann, hon lydde inte roder. De som var på fartygsbryggan kastades handlöst ner mot babords bryggvinge utom rorsman som krampaktigt höll sig fast i styrstativet. De ropade åt rorsman att styra in i gattet med hårt babords roder men det hade ingen effekt. Plötsligt kom nästa kraftiga våg och den tog längre föröver och vred fartygets stäv åt rätt håll. Samtidigt kom styrförmågan tillbaka. Händelseförloppet varade egentligen bara några sekunder. De hade verkligen stor tur för då fartyget efter den första överhalningen kunde resa sig igen kunde de fortsätta giren in i gattet. De linkade in med 5 graders slagsida och lyckades manövrera till kaj. Men allt var täckt av is och när de såg att inte ens livbåtarna var användbara på grund av all is så insåg de att all räddning hade varit utesluten. De hade hört våldsamma brak och smällar nere i fartyget och förstod att det hade hänt saker. Maskinrumspersonalen hade i panik rusat ut och upp till bildäck. De hade ett åttiotal passagerare om bord men ingen av dessa hade fått någon skada mer än små blessyrer. När de kontrollerade lasten visade det sig att allt i stort sett stod fast i sina surrningar.
Hemma i Helsingborg fanns vår lilla son på knappt ett år och jag. Nu kände jag mig plötsligt fruktansvärt rädd. Jag var så rädd så att jag skakade. Jag ringde hem till mina närmaste syskon och frågade om allt var bra med dem och de undrade förstås varför jag ringde så här dags. Men min rädsla försvann inte. Jag kände utefter hela ryggen att något hemskt höll på att hända. Nu fanns det bara en sak att göra kände jag och det var att be till Gud. Men vad jag skulle be om det visste jag inte. Så jag böjde mina knän vid vår bädd och bad så att tårarna sprutade. ”Gode Gud håll din hand över oss vad än som händer”. Till sist kände jag hur ett lugn sköljde över mig.
Nästa dag ringde min älskade make hem och jag kände att jag måste berätta om vad jag upplevt. Han blev alldeles tyst men strax kunde han berätta om vad som hänt dem därute med fartyget Prins of Fundy utanför Portland Head Light. Jag frågade honom vad klockan hade varit i Sverige och i USA när det här hände. När vi stämde av våra klockslag förstod vi att det var precis då som fartyget höll på att slå runt som jag blivit så här rädd och börjat be till Gud.
Att Gud höll sin hand över fartyg, last, besättning och passagerare blev för oss mycket uppenbart. Ingen hade blivit allvarligt skadad ombord, bara två lastbilar hade slitet sig och fått stora skador, all porslin i restaurangen hade förstås blivit krossat och till och med dukarna hade hamnat på golvet. Men alla ombord var oskadda och kände sig trygga nu när de äntligen kommit i hamn.
Att Gud fortsatte att hålla sin hand över fartyget besannades ännu en gång den här natten. I samband med förtöjningen i Portland inträffade något som hade kunnat sluta på ett tragiskt sätt för tredje styrmannen. Landgången höll på att sättas på plats vid landgångsporten. På den sitter en fällbar och vridbar plåt som läggs som en brygga mellan landgång och landgångshallen. Tredje styrmannen hade varit iland i något ärende och skulle återvända ombord över landgången. Nu höll man på att lägga plåten på plats men hade inte hunnit säkra den ordentligt. Då i samma stund tar styrmannen ett steg in på plåten, som viker sig ner och styrmannen börjar falla handlöst mot vattnet mellan kaj och fartyget. Min man som just befinner sig vid landgången för att kontrollera att den kommer på plats ser plötsligt vad som händer, det som inte får hända. Rent instinktivt sträcker han ut sin ena hand får tag i mannens skinnjacka och lyfter och sliter in styrmannen över kanten och de ramlar tillsammans baklänges in mot räddningen. Hur min man lyckades så sekundsnabbt få tag i styrmannen och rädda honom är för honom fortfarande ett Guds under. Att han fick de här krafterna och kunde så snabbt reagera det förblev oförklarligt för alla ombord. Efteråt hade de satt sig ner på en soffa och ingen av dem hade förmått sig säga ett ord på ett bra tag, helt förstummade av chocken och det som kunde ha slutat så olyckligt. Ännu idag är de här händelserna en mycket påtaglig påminnelse om att bönen, även den ordlösa, är vägen till livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar